torsdag 10 september 2015

Tiden har satt sina spår.

Efter att ha blivit ensamstående mamma till mina två barn och har flyttat till mina hemma trakter och börja om på ny kula så känns det som läge att börja skriva av sig lite .

Ja vart börjar man skriva efter alla dessa år, Kan ju uppdatera på att som sagt har blivit ensam  med mina barn efter 6 års förhållande har inte varit jätte lätt men det finns dem som har haft det värre.

Jag stannade kvar i vännäs i ett år efter separationen för att de inte skulle bli så jobbigt för barnen.
men efter att ha ledsnad på att mer eller mindre sitta ensam de veckorna jag inte hade barnen så satte ja igång processen med att få med mig barnen då jag skulle flytta.
Bara att då barnens pappa med på dem noterna så tog det ca 4 månader efter många samtal hos en fantastisk kvinna på BVC i vännäs som har samtal med familjer i denna situation så kunde vi lösa problemet.
Vi flyttar den 27april 2015 till ett hus i den lilla byn Bygdsiljum, där hyr vi ett litet hus på 98kvm så det passar oss alldeles perfekt, en lite idyll där vi får vara mkt ifred och ingen tung trafik för mina barn.

Dagar och veckor går, man tycker att personen som har lika stort ansvar som jag skulle höra av sig mer till barnen men så är inte fallet...
Barnen frågar och jag har inga svar att ge, Tomheten i att detta nu är vår verklighet att han har visat så tydligt och så fort sitt bristande engagemang är skrämmande men så verklig.

Det hinner bli min sons födelsedag 29 Juni , inte ett ljud, några dagar senare så kommer en önskan att få ha dem i 2 veckor....
Jo men alla dagar och frågor däri mellan då? , det spelar tydligen ingen roll för man hör ju av sig nu.
Men då satte jag ner foten att ska han ha dem så får han se till att träffa dem innan de blir av, efter mycket om och men så blir det av.
En träff två träff, sen får dem åka dit i 8 dagar , det är 8 dagar jag kommer att få ångra i hela mitt liv,
dem åker dit den 2 juli mkt panik i själen ångesten tar över på vägen därifrån.
Man jobbar och jobbar bara för att slippa se deras tomma sängar på kvällarna och mornarna inga leksaker som ligger överallt inga fulla soptunnor av snorpapper eller blöjor, det är bara tomt.

Medans man redan mår dåligt över att dem är där så får man veta en del saker som får min egen skugga att titta sig om...
8 dagar går, ångesten är större då man kommer fram till där dem har varit i 8 dagar och vet vad som väntar på mig.
En enkel mening i vad jag tycker om det jag har fått hört blir en svart tom blick in i själen och en knuff som jag aldrig trodde skulle någonsin hända mig, och speciellt då man har sin dotter 1 meter ifrån sig...
Även ord från han är som en pistol som skjuter hål i mig och min  dotter som aldrig någonsin kommer att läka eller glömmas.
Hon har haft en hård sommar som hon absolut inte har eller kommer någonsin att förtjäna, utav sin egen pappa .

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar